Kobanesyndromet : min berättelse från kriget

«Skoningslös och stark skildring av de som drabbas av krigets brutalitet, och av frustrationen man känner när en hel värld står passiv inför en pågående massaker.», Daniel Fridell, prisbelönt regissör och författare

Fysioterapeuten Dorpec Kobane lämnade Sverige för att arbeta som sjukvårdare i den av IS ockuperade staden Kobane. Under en tid då nästan inga utländska läkare vågade sig dit och människor dog av enklare skador blev Dorpec tvungen att utföra uppgifter som vida översteg hans utbildning. Ingen annan västerlänning var där under lika lång tid eller hade sådan insyn bland både civila och stridande. Han kom att stanna i nästan två år och det han upplevde kom att förändra honom i grunden. Det här är hans skoningslösa berättelse mitt från kriget mot en av de mest brutala terrororganisationerna världen skådat. Det är en berättelse om lidande och ångest, men också om hopp, drömmar och kampvilja. Han berättar om sina skakande möten med patienter, traumatiserade soldater, döende terrorister och om kvinnorna som slåss för någonting som är betydligt större än att besegra IS.

Dorpec berättar också sin egen historia, om barndomsupplevelserna i hembyn i Kurdistan, flykten till Sverige, och om vad som fick honom att fatta det för många otänkbara beslutet att lämna en trygg tillvaro för att åka rakt in i en krigszon. Det här är ett unikt vittnesmål om det meningslösa kriget och om livslånga trauman. En stark berättelse om krigets fasor och om mänsklig styrka och hopp.

«En oerhört stark och viktig bok», Malou Von Sivers, journalist & programledare

«Det går nästan att tala om en ny våg av av rapport— och dokumentärlitteratur likt densom inträffade under det svenska 1970-talet. En på många sätt förståelig trendorsakad av den akuta politiska situationen i världen. Det finns all anledningatt hoppas att denna litterära genre (numer ofta kallad vittneslitteratur) skafortsätta att växa framöver. Dorpecs utmärkta Kobanesyndromet är ett tecken påatt denna förhoppning kan komma att infrias»  Peter Berglund, Nya Argus