Sven Hedin satt i både Svenska Akademien och Vetenskapsakademien. Han tilldelades så många ordnar, hedersmedaljer och andra utmärkelser att han hade trillat framlänges om han burit dem alla samtidigt. Universitet över hela Europa dränkte honom i hedersdoktorat.
Ingen svensk, vare sig före eller efter honom, har nått samma hjältestatus. Han var Göran Kropp, Jan Guillou och Peter Englund i en och samma person fast tio gånger större. Sven Hedins framgång blev monumental, liksom senare hans fall från piedestalerna.
Hans kärlek till Tyskland, hans förvissning om att Ryssland hotade Europa och hans övertygelse om att han var mannen att bibringa svenskarna detta budskap satte de första fläckarna på den skinande vapensköld som blev hans då han adlades som siste svensken någonsin. Hans beundran för Hitler och aldrig sviktande stöd för Tyskland under andra världskriget berövade vapenskölden all glans och fick hjälteglorian att slockna helt.
Axel Odelberg, författare till den kritikerrosade biografin om Sven Hedins gode vän Hertig Larson, berättar den rafflande historien om upptäckarhjälten Sven Hedins uppgång och fall: ögonblicket då han som 15-åring beslöt sig för att bli upptäckare, hans livsfarliga reseäventyr i Centralasiens okända öken— och bergstrakter, hur han hyllades som en folkhjälte då han återvände från sina expeditioner, hans sammanträffande med många av den tidens kejsare, kungar, politiska ledare, konstnärer och författare. Och, förstås, hans möten och samtal med den man som han i en dödsruna i Dagens Nyheter den 2 maj 1945 kallade för en av historiens största ledare någonsin, Adolf Hitler.
Sven Hedin var mannen som hittade rätt i geografin men gick vilse i politiken.
